Seg

Jag är sjukt seg efter påskhelgen. Energin är fasen bortblåst... Orkade inte ens försöka ta med mig träningskläder till jobbet idag... Å andra sidan tränade jag ju igår så ingen större skada skedd.

Men jag måste nog reda ut varför jag är så less hela tiden. Har ingen lust med någonting egentligen. Konstigt! Känns bara som man är pepp när solen tittar fram och värmer ansiktet på en... Sommaren känns så långt bort.

Visserligen började jag ju med 9 arbetsdagar i rad så fort jag kom hem från Thailand. Så det kan ju bero lite på det att man är lite omotiverad.

Imorgon är en ny dag. Då ska jag cykla i gymmet tror jag! Kollade på Biggest Loser där de cyklade ett marathon på 1 timme och 17 minuter. Känner att jag måste klå den tiden. Det borde inte vara så svårt!

Återkommer med resultatet då jag genomfört "loppet", hehe.

Se, nu har jag trots mitt bittra inlägg redan något att se fram emot!

Hur ska jag nå mitt slutmål?

Ja den frågan har jag ställt mig flera gånger. Det verkar som jag fastnar här på 68-70 kilo och tar mig inte vidare neråt! Men jag antar att det bara är att fortsätta med det jag gör. Kanske öka intensiteten i träningen och lägga om kosten på något vis igen.

Just nu känns det som jag inte orkar ta i allt för mycket. Jag ska ju vara utomlands i 2 veckor. Det kommer innebära viktuppgång. Det vet jag. Förhoppningsvis inte för mycket i alla fall... Får väl försöka röra mig ändå trots att det är semester! Men ni vet ju hur det är när man är utomlands! Jättesvårt att hålla sig från allt det goda. Och är man på andra sidan jorden vill man ju testa massor med ny mat också.

Sedan efter resan ska jag väl gå igenom lite hur jag tränat och sådär och kanske börja träna på ett annat vis så kroppen får en "chock". Den är väl van vid löpningen och styrketräningen nu skulle jag tippa, så den behöver väl "misshandlas" lite.

Jag måste stiga ur min "comfort zone" som de säger på Biggest Loser ;-)

Jag är nöjd över...

  • ... att jag inte ätit chips eller lösviktsgodis sedan nyårsafton.
  • ... att jag inte druckit någon läsk överhuvudtaget.
  • ... att alkoholintaget har varit lika med noll hittills.
  • ... att jag tränat och vardagsmotionerat* 2000 minuter prick hittills i år. Och mer skall det bli!
  • ... att jag gått ner i alla fall 4 kg, den vikt jag lade på mig i höstas då jag var lat och slevade i mig passa onyttigt


Klapp på axeln till mig själv =)


* Lägger in promenaden till jobbet som vardagsmotion. Men egentligen kan man ju säga att jag vardagsmotionerar minst 7 timmar om dagen då jag jobbar. Men det blir lite knäppt att lägga in så pass mycket i träningsdagboken ;-) Och man går ju inte så snabbt alla gånger heller. Men ändå! Värt att komma ihåg i alla fall.


Skillnad

Den största skillnaden på hur jag var innan och på hur jag är nu, efter att ha gått ner typ en fjärdedel av min kroppsvikt, är nog inställningen.

Alltså intsällningen till exempelvis träning. Förut kunde jag se det som ett nödvändigt ont och enbart ett redskap för viktminskning. Jag har för det mesta alltid gillat det och sett en viss glädje i det. Men ibland såg jag det alltså bara som ett måste. Det gör jag inte längre! Nu tränar jag främst för att det får mig att må bra och att det är kul. Att jag går ner i vikt är en bonus. För hade jag inte tränat hade jag inte gått ner i vikt heller. Åtminstone inte lika mycket.

Lite yrt inlägg det här, men ni kanske förstår hur jag menar.

Visst kan jag också nu känna ibland att jag måste träna. Måste för att inte gå upp alla kilona igen. Men jag vet att jag inte kommer gå upp 20 kilo om jag skippar träning några dagar i följd. Det krävs mer än så för att lägga på sig så många kilo.

Det känns som att mina tankar blivit mycket bättre på sistone. Att man inte har den där elaka djävulen på axeln som säger att man är dålig lika ofta längre. Hon dyker upp ibland men allt mer sällan. Det är skönt!

Man kan ju inte ödsla sitt liv på att klanka ner på sig själv. Lika bra att göra det bästa av det hela!

Fyra ynka veckor

Det är vad som är kvar tills vi sitter på Arlanda och väntar på att boarda planet som skall ta oss till Thailand. Fattar inte riktigt att jag ska dit än...

Hur som helst... fyra veckor har jag på mig att trimma till kroppen lite till. Jag vet inte vad jag kan förvänta mig för resultat. Om det ens blir några? Men jag ska gå all in, det är ett som är säkert!

Jag har ju inget att förlora utan det är bara att köra på! Eller hur?

Att märka skillnad

Det är skönt att märka att den tid man lägger ner på gymmet och i köket ger resultat. Det kan vara traggligt om man tränar och tränar och inget tycks hända. Och när man äter nyttigt men vågen står stilla. Men denna gång har det faktiskt hänt lite med kroppen på kort tid! Att man själv märker måste ju betyda att det blivit ett ganska bra resultat hittills!
  • Mina lår känns aningen fastare
  • Ansiktet har smalat av lite igen
  • Höfterna är något mindre fläskiga
  • Ryggen är lite "hårdare" enl. sambon =)
Det känns BRA. Det gäller att vara lite ihärdig helt enkelt och inte ge upp. Det finns mycket mjukt kvar att arbeta med! Förhoppningsvis blir resultaten ytterligare lite bättre om någon månad! Bara att fortsätta i samma goda anda.

Plötsligt sitter arbetsbyxorna normalt igen. Det om något är grymt skönt ska ni veta, mina vänner!

En önskan att vara bäst

Jag tycker det är så, när man börjar träna eller bestämmer sig för att gå ner i vikt. Man vill lyckas skitbra på en gång. Börjar man jogga vill man orka hur mycket som helst på direkten. Och när man börjar "banta" så vill man helst förlora x antal kilo över natten. Eller? Kanske bara är jag som tänker så ibland?

Jag vet ju att det är ologiskt men ibland tänker man fasen inte klart! Då hägrar bara det där målet man satt upp för sig själv inne i skallen.

Det är så lätt att bli besviken om man tänker sådär dumt jämt. Men ibland går det inte att hejda de där knäppa tankarna.

Jag skulle ju vara smal till jul!

Ja i januari lovade jag mig själv dyrt och heligt att jag skulle nå min målvikt på 65 kg lagom till julen 2009. Så blev det inte! Kan väl erkänna att jag är besviken att det faktiskt inte lyckades. Jag som hade så gott om tid på mig och jag var ju så nära där i våras också då jag låg på 67 kg. Lite irriterande.

MEN samtidigt måste man ju faktiskt tänka på att jag inte gått upp allt för mycket under 09. Visst, jag har gått upp från 67 kg till runt 71-72 kg nu, men det är väl ingen katastrof. Jag har i princip hållit vikten i ett år, skulle man väl kunna säga. Jag ligger ju på samma vikt nu som då jag startade den här bloggen. Eller man kanske kan säga som så att jag hållit själva viktnedgången. För mitt första mål var faktiskt -20 kg och det har jag ju klarat och inte gått upp igen. Ligger fortfarande på den siffran. Och det är jag nöjd över. Med tanke på hur mycket pikar man fått att man kommer gå upp allt igen för det gör ju de flesta. Säger de som inte tror på en eller är avundsjuka i alla fall.

OCH jag har lärt mig en del! Dels hur mycket jag måste röra mig för att inte rusa iväg i vikt. Och hur jag kan äta för att hålla vikten. Jag är mycket väl medveten om vad jag måste "offra" för att gå neråt i vikt igen. Jag vet hur jag ska göra men jag har varit för lat i höst för att orka implementera det hela...

Men jag ser fram emot januari igen för då blir det hårdkörning inför Thailandsresan! Och det känns skönt att ha bestämt sig redan nu för att börja den 4:e januari och sedan hålla på så länge man orkar! Jag tror jag kan komma tillbaka till 67 kg på 2 månader bara jag ger mig fan på det. 5 kg på 2 månader, visst sjutton ska det gå!

Jag menar, jag har ju lyckats förr!

Så dum man är

Jag ställde mig på vågen ändå. Dum som jag är!! Började genast känna mig tjock och ful bara för att siffrorna inte visade det jag ville. Blir irriterad på mig själv. Ska fan plocka undan den där tingesten helt och hållet så man inte frestas.

Well, well ska trolla bort de tråkiga hjärnspökena på något vis.

Jag är så tjock och ful

Ja jag är nog expert på att trycka ner mig själv ibland. Min självkänsla kan vara så dålig emellanåt. Jag blir ju arg på andra som tänker så dumt om sig själva! Under en "fulattack" som jag kallar det tänker jag såklart inte så. Man tänker inte speciellt klart när man står där och letar fel på sig själv.

De mörka ringarna under ögonen blir mörkare, bristingarna riktigt lyser på huden, brösten hänger i knävecken och magen är störst i Sverige. Armarna är slappa, tårna är fula och axlarna alldeles för sluttande. Ja, sådär håller jag på tills jag brytit ner mig själv.

Så sjukt att man håller på så. För jag är inte ensam, det vet jag.

Alla säger att jag är sååå duktig som gått ner i vikt, så grym som tränar. Men själv ser jag inte alltid det. Jag ser en person som inte tränar tillräckligt hårt, en som inte äter tillräckligt nyttigt. Alla andra är ju så mycket bättre. Inte jämt, men ibland känns det så. Och nu i höst då jag gått upp i vikt istället för den stadiga neråtkurvan har det varit som värst.

Jag har känt mig misslyckad. Misslyckad inför mina vänner och inför er som läser bloggen. Hur ska jag kunna inspirera någon då jag inte lyckas själv med vikten. Att jag gått ner 20 kg glömmer jag bort i de stunderna. Då är jag bara tjock, ful och värdelös.

Jag vet ju att den vikt jag gått upp delvis beror på mina p-piller men det går inte in i skallen under mina svarta stunder. Då är det bara mitt egna fel.

Nu försöker jag fokusera på det roliga med träningen bara för att komma ifrån de jobbiga tankarna lite. Försöka att inte tänka så mycket på viktnedgången utan mer att hålla vikt den jag har nu. Jag har fortfarande ett mål, men det är inte viktigast i livet. Jag vill inte fastna i något slags destruktivt tänkande som kommer utveckals till ät- och träningsstörning.

Det känns jättebra att jag börjar hitta tillbaka till det roliga med motionen, att inte bara göra det för att det är en del av processen "viktminskning". Då man har roligt blir allt annat enklare också. Enklare att motivera sig till nyttigt leverne t.ex. Så jag vet att kilona kommer ramla av igen. Kanske inte nästa vecka men jag ser att de här 5 kilona jag ska ha bort nu kommer försvinna framöver. De är bara inte prioriterade just precis nu.

När skriver såhär går det in lite lättare i skallen att jag inte ska trycka ner mig själv. Men jag vet att jag kommer ha perioder framöver då jag står där och klämmer på fläsket och önskar att jag vore både det ena och andra. Men förhoppningsvis kommer de attackerna att komma mer sällan än vad de gjort på sistone.

Det är en fin linje att gå på hela tiden. Att hålla sig sund och "normal" och inte låta det gå över till någon slags mani.

Därför ställer jag undan vågen lite och gör det jag tycker är roligt istället i tränings och matväg! Och därmed kommer jag inte blogga så mycket om min vikt framöver heller. Det får folk acceptera. Men det tror jag mina trognaste läsare gör! Visst? =)

Träningsfritt

Imorse kände jag inte för att packa med mig några träningskläder så jag sket i det idag. Men imorgon ska jag ta med dem igen och köra något pass. Får se vad det blir =) Tänkte simma till helgen igen också. Och KANSKE köra Bodycombat direkt efter jobbet kl 15 på fredag. Skriver kanske så jag slipper skämmas om det inte blir av ;)

Nu har jag nyss kommit hem och ska slösurfa lite innan vi sätter igång med mat och grejer här hemma. Kanske blir en promenad sedan dock.

Ja angående träning och viktminskning igen
- Givetvis är kosten viktig också. Men samtidigt handlar det ju om kalorier in och kalorier ut. Gör man av med mer än man tar in går man ner i vikt. Sedan är det väl lite individuellt vilket kost som fungerar optimalt för att man ska kunna viktminska och bygga upp kroppen samtidigt. Det kan vara lite trixigt att få till den balansen, tycker jag! Men det är ju bara att prova sig fram!

Jag har gått igenom några faser i min viktresa. Ätit mycket och gått ner i vikt. Ätit lite och gått ner i vikt. Tränat mycket och ätit lite och stått still bara för att kroppen vägrar släppa ifrån sig vikt om jag äter för lite. Ätit GI/Low Carb och tränat mycket och gått ner lagom fort... osv. Just nu står jag mest still, men det beror helt enkelt på att jag äter för mycket skräp. Typ fika på jobbet, för mycket extra på helgen osv. Måste bli ett slut på det så man inte blir en julegris lagom till 24:e december =)

Ett liv i exil?

Nej så illa är det verkligen inte. Men ibland längtar jag efter mina kompisar och allt jag gjorde innan jag flyttade till Umeå. Jag ångrar inte att jag flyttade eftersom alla val jag har gjort har lett mig till det liv jag lever idag.

Däremot slår det mig ibland hur lite kontakt jag har med mina gamla vänner. Jag har varit hem ett par gånger per år under de snart 4 åren jag bott här uppe i Umeå. Dock är det alltid stressigt och man hinner knappt umgås. Familjen drar i en hela tiden och man förväntas kontakta alla och styra ihop saker. Jag orkar inte det längre.

I år har det hänt en del saker i mitt liv, jag flyttade ifrån min sambo sen 3 år tillbaka, jag började jobba heltid och jag träffade A under en period då jag inte ens tänkt tanken på att inleda något förhållande. Nu bor jag med honom också och det är det bästa som hänt i mitt liv hittills. Och jag vill ju att alla ska veta. Men... ingen har ens frågat hur jag mår på flera månader. Eller hur det går med A. Jag vill inte tvinga på folk information som de inte verkar vilja ha.

Jag tycker jag försökt hålla lite kontakt i alla fall, men kanske inte tillräckligt? Jag vet inte...

Jag blir så himla glad när mina vänner tar initiativ själva och vill komma hit och hälsa på mig. Att jag ska slippa tjata och slippa haspla ur mig allt som hänt det senaste halvåret över en fika eller en shoppingrunda på Birsta (shoppingcenter i Sundsvall).

Man får ju acceptera att folk har sina egna liv med jobb, fritid, ungar, hus och allt sånt. Jag vet själv hur det är bara med att hinna med jobbet. Men ibland känns det som jag bara försvunnit ur vissas liv. Och det kanske jag har, och lite får jag väl "skylla mig själv" kanske då jag aktivt valt att leva i en annan stad.

Samtidigt kan jag tycka att - fan, ansträng er lite ni också. Hur svårt är det att boka en helg (typ per år!) då man inte ägnar sig åt sådant man kan göra alla andra helger. Jag åker hem ungefär 3 ggr per år. Någon gång kan väl de jag umgås med när jag är hemma, komma hit också. Till och med min familj är slöa som fan på att hälsa på. hemsk kan jag väl inte vara som människa att man inte ens kan stå ut i 2 dagar? Jag tycker inte heller att jag ska måsta be på mina bara knän att folk ska komma hit. Då får det vara. 

Eller så är jag hemsk och har tvingat mig på folk sedan låg/mellan/högstadiet. Eller så har vi inte så mycket mer att säga till varandra helt enkelt ... Det kanske andra har insett förutom jag. Och då får jag acceptera det med.

Ursäkta att jag vräker ur mig. Men ibland behöver man bara skriva av sig till den okända massan där ute som läser. Vilka ni nu är...

Ps. Jag har PMS kom jag på när jag kollade på P-pillerkartan och inser att det snart är dags för röda veckan. Förklarar ju varför jag grinar för minsta lilla och blir helt sjukt rabiat på jobbet.

Tack för att ni läste :-P

Det går rätt okej

Ingen promenad idag heller. Fortfarande tjock i halsen. Visst, promenaden kanske inte skulle skada direkt, men jag tar inga chanser. Min ambition är att kunna träna core och ev spinning på lördag så då vill jag vara tiptop!

Med mat och annat går det bra! Har redan tappat en del i vikt, men nu ska jag inte hålla på att väga mig stup i kvarten utan vänta. Inbillar mig att arbetsbyxorna redan sitter lite lösare, men det är nog bara inbillning ;) Resultat får ni höra sen någon gång, hehe.

Det fanns tårta i kylen på jobbet igår. Jag har hållit mig. Trots att man sitter där helt ensam med sin tråkiga banan så höll jag mig. Visst är det ganska lätt att man trillar dit om man sitter ensam på jobbet/hemma och inte har speciellt mycket att göra? Man äter av ren tristess liksom!

2 arbetsdagar kvar och i vanlig ordning har veckan sniglat sig fram. Så sjukt less!! Men man ska vara glad att man ens har en inkomst... Försöker intala mig det då och då så känns det inte lika jobbigt. Men nog fan önskar jag att jag hade något mer kreativt att syssla med.

Nåja, vad är en bal på slottet... Arbetskläderna är på och det är dags att börja traska iväg snart.

Ha en bra dag!

Till min A

Åh jag vet inte vad jag ska skriva riktigt. Förutom att jag älskar att komma hem. Hem till vårt hem.

Jag älskar dig min finaste.
Min livskamrat. Min stora kärlek.

 


Alla är vi deffade under fläsket

Ja det var vad instruktören sa idag på coren, haha. Lite roligt tyckte jag!

Blir frustrerad förresten. Kan inte hitta mitt måttband! Tänkte som ta nya mått nu och börja om lite med mätningen. Vet ju att jag ökat säkert 3-4 cm i midjan minst. Känner det på jobbyxorna så jag skulle vilja ha lite koll. Om nu coreträningen ger resultat vill man ju se det i minskat mått runt bålen också. Men jag får väl kanske ha arbetskläderna som måttstock om jag inte hittar måttbandet.

Jaja, nu ska jag duscha, trycka i mig lite föda och sedan en sväng till färghandeln så jag kan måla mitt skrivbord någon gång!

Nu får NI stå för inläggen

Tänkte att ni läsare skall få fundera lite och även läsa om andras erfarenheter. Så skriv en kommentar till detta inlägg och berätta följande för mig och alla andra som läser:

Vilken personlig prestation/bedrift är ni mest stolt över hittills i livet?

För mig är det helt klart att jag tog tag i mitt leverne. Vände mitt stillasittande och onyttiga liv till något bättre. Nu har jag ett liv där jag försöker kombinera kost och motion så jag känner mig nöjd. Försöker komma till den punkt där jag kan stanna resten av livet i fråga om hälsosamt leverne. Det har varit tufft, men nu är jag snart där jag vill vara viktmässigt och mentalt.

Det handlar inte bara om vikt

Det finns många bloggar om viktminskning där ute. Många är väldigt bra och peppande att läsa. Men det jag ibland tänker på är att många bara skriver om vikten. Hur många kilo de gått ner eller hur många centimetrar de tappat runt midjan. Det gör ju jag också.

Men man måste komma ihåg att hälsa inte automatiskt innebär just viktnedgång. Det handlar inte om att väga så lite som möjligt. Går man ner i vikt finns det inget som säger att man därmed har blivit hälsosam. Det hela handlar om att göra det på rätt sätt. Och vad är då rätt sätt? Ja, om det tvistar de lärde, som man brukar säga.

Men alla mår bra av att äta en kost som inte är fullproppad med socker och tillsatsämnen. Alla mår bra av att röra sig, att låta hjärtat jobba lite hårdare ibland. Det kan vi nog vara överens om.

Så vare sig man vill gå ner i vikt eller hålla sig kvar på samma vikt. Eller kanske gå upp några kilo (?) så är nog det vinnande konceptet att ha lite sunt förnuft.

Vi är ju inte dumma precis, vi vet ju att godis varken är bra för kroppen eller tänderna. Vi vet att fettet i pommes fritsen på McDonalds är skadligt och vi vet att det inte är bra för kroppen att sitta framför TV och dator kväll efter kväll. Det är egentligen rätt logiskt.

Har man ett bra leverne överlag kanske det inte spelar någon roll om man är 10 kg överviktig enligt BMI-skalan. Kroppen mår nog ganska gott ändå.

Något att tänka på när man står där framför spegeln och klämmer på valkarna och suckar över hur fet man är.

Söndagstankar

Satt och funderade lite... Efter det jag började min viktminskning på allvar har jag inte gått upp något under tiden nästan. Kanske något kilo här och där och man har ju haft flera veckor då man inte gått ner något alls. Men i det stora hela har jag gått neråt nästan hela tiden, sakta men säkert.

Så det här plusset jag fått nu är det största hittills. Och egentligen ligger jag ju inte på plus egentligen utan faktiskt på minus fortfarande. Om man ska se det ur det större prespektivet. Jag har ju inte gått upp alla 20 kg jag gått ner liksom.

Jag vet ju varför jag gått upp. Slarvig sommar samt semester. I vanliga fall rör jag mig ju dagligen vilket jag inte gjorde under semestern. Sedan att det blivit för mycker "mys" framför tvn med A har ju också hjälpt till. Lite för mycket snask och sånt jag i vanliga fall inte ätit.

Så hur vänder man på det? Ja det finns väl bara ett sätt? Ge sig fan på att skippa onyttigheter och röra sig mer. Vardagsmotionen får jag ju gratis och det borde ju ge resultat i kombo med nyttig mat. Sen är jag ju på G med träning så jag tror de där kilona är borta inom 2 månader. Sedan ska jag ju ner ytterligare några kilo innan jul. Just nu känns det väl lite svårt men det kan gå. Bara jag ger mig fan på det.

Jag menar jag har ju gjort det förr!

Till veckan väntar 13-22 skiftet på jobbet vilket gör det svårt att träna. Men jag ska försöka kliva upp tillsammans med A och sedan motionera lite innan jobbet. Promenader får det bli främst, enklast så. Det är så drygt att gå till IKSU innan jobbet med tanke på att jag ska jobba där efter träningen också. Ni kan ju tänka er hur lång dagen blir... Lättare när man går efter jobbet av nån anledning.

Nåja. Blir nog bra det här. Har en känsla av att denna höst kommer bli framgångsrik!! =)

Känns som det kan gå vägen

Ni vet kanske när man har den där känslan av att någon kan gå som man vill? Så känns det nu. Nu känner jag att jag kan ta mig ner till 65 kg till jul. Motivationen är sakta på väg uppåt! I våras var det mer att jag gjorde lite som jag ville och var glad om jag inte gick upp i vikt. I sommar vet jag att jag gått upp några kilo, men hur mycket vet jag inte. Tänker som sagt inte väga mig än! Men det känns på arbetsbyxorna kan jag meddela!!

Kanske krävs att man slarvar en tid för att orka komma igång ordentligt igen? Sådär att man blir lite less på sig själv att det bara finns en väg att gå typ. Jag vet inte, vad tror ni?

Ja då var det dags

Dags att fortsätta med det hälsosamma livet. Ska äta brunch nu bestående av ägg, skinka, ost och lite annat smått och gott. Sedan bär det av till IKSU. Men inte för träning, nej för jobb. Ska ta på mig stegräknaren och börja räkna steg igen!

Känner mig pepp nu. För i helgen vann jag lite pengar som jag ska lägga på en Thailandsresa. Efter årsskiftet bär det iväg igen!! Då ska jag inte ligga som en valross kan jag tala om. No way =)

Tidigare inlägg
RSS 2.0